Förlossningen.

Igår blev det förlossningen för mig. Inte för att föda utan för att undvika det. Har haft sammandragningar som bara har blivit fler och fler, trots att jag faktiskt har vilat och inte gjort många knop, så igår ringde jag till förlossningen för att fråga vad de tyckte. Det bästa en barnmorska eller en läkare kan göra i en sån här situation är att bolla över till ”patienten” igen och fråga -”Tycker du att du behöver komma in?”
Eh…hur fan svarar man på det? Ber man om ursäkt några gånger för att man ringde och störde och sen lägger på och hoppas att det går över eller?
Mitt svar blev i alla fall att jag ringde till dem för att jag själv inte hade en aning om vad jag skulle göra. Att jag inte kände igen detta från någon av mina tidigare graviditeter, men att jag också vet att varje graviditet är unik och att sammandragningar är vanligare ju fler graviditeter man går igenom. Jag ringde för att jag var orolig för mitt ofödda barn och att det skulle kännas jävligt olustigt att föda i vecka 23 om nu så skulle vara fallet. Hon bad mig vänta för att prata med en annan barnmorska och efter en minut ungefär var hon tillbaka för att säga att jag nog borde åka in. Jag försökte förklara att jag inte visste när jag skulle komma, men att jag i alla fall var på väg…på något sätt, sen la jag på och ringde världens bästa svärmor som självklart ställde upp och passade våra tre huliganer, två av dem på ingång och mellissugna.
Efter det ringde jag till Micke och berättade hur allt låg till, sen skjutsade svärfar, som också är världens bästa, mig till förlossningen.Väl där lyssnade de på Grynets hjärtljud och tog tempen på mig. Allt såg bra ut och lät bra och sen fick jag sitta ner och vänta på en läkare…….och det var nu det tog tid…i vanlig ordning. Micke ringde sen och sa att han var på väg och kunde komma vid halv fem om allt gick som det skulle och han kom precis när jag fått komma in till läkaren som gjodre ultraljud och mätte och kollade livmodern så den inte var påverkad på något sätt.  Det som var positivt, eller hur man nu vill uttrycka sig, var att livmodern flera gånger drog ihop sig så att både barnmorska och läkare såg detta. Vanligtvis är man symptomfri när man väl tar sig till läkaren och man sitter där och känner sig lagon dum som tog upp deras tid. Men inte nu, vilket kändes både bra och dåligt.
Livmodern visade sig i alla fall inte vara påverkad, men jag fick restriktioner om att ta det lugnt och återkomma om det var likadant eller värre om en vecka ung. De avrådde mig också från att åka till Milano som i morgon. Lucky me! Vilken tur att jag inte sett fram emot den här resan så mycket, eller egentiden med Micke för den delen. Och vilken tur att jag gillar minusgrader och snålblåst, som det fortfarande är i det här landet. Och ej att förglömma slasket och all snömodd!! Hurräjj!!!
Tur är i alla fall att Grynet mår bra. Det är det primära. Det går fler flyg till Milano!

//C


One Response to “Förlossningen.”

  • Marie Says:

    Ta hand om dig och försök ta det så lugnt som du kan.
    Skickar några virtuella latmaskar och tålamod till att sitta still.
    Hur går det med att hämta och lämna på dagis? Får du hjälp med det?
    Fika nästa vecka kanske vi ska ta i Storvreta istället. Jag kanske ska försöka mig på att inte gå vilse ;)